to make you feel my love

Då var det måndag igen och jag har varit uppe sen klockan 04:00. Jag var, som Rasmus kallade det, en "snäll-kompis-flickvän" och skjutsade honom och min käre sambo till Arlanda. Japp, dom ska upptäcka Barcelona ihop med lill-Tomas och hans pappa. Betalar dom något för resan då, Christian och Rasmus? Nej. Får dom betalt för att åka på en fyra dagars weekend till Spanien då? Ja, och det äcklar mig. Timlön + 850 kr i matpengar per dag! Jag ska också bli assistent till Tomas...

Sitter på kontoret nu, lyssnar på Adele (som för övrigt är fantastisk) och insåg precis att jag redan saknar honom, Christian alltså. Att få vara med honom är höjdpunkten med varje dag. Nu kommer han inte vara där på fyra... Känner mig långt ifrån hel när min äkta hälft är tre timmars flygresa bort. Blödig, töntig, känslig, whatever! Men det är skönt att sakna, inte för ofta eller för länge bara.

Kom till mig då och skryt!

Nu, mina kära vänner som läser detta, vill jag inte att ni på något sätt tar illa upp. Det som komma skall är mina egna bisarra tankar och principer. Alla tänker, känner och tycker olika. Det här är mina åsikter och jag vill att ni ska veta att jag respekterar era. Tänkte här med avhandla den nya trenden tatueringar som är så mycket mer än vad de utger sig för att vara.

Till att börja med ska vi definiera ordet tatuering, min definiering. En tatuering är något personligt och vackert, något man inte kan ångra - en märkning för livet. Förstår ni tyngden i det sista? Många gör inte det utan följer bara strömmen. Strömmen leder in till en tatuerare där de gör något litet, meningslöst för att sedan lägga upp en bild på facebook och skryta med att "Jag har tatuerat mig!". Det är här mina skor börjar klämma, det är här min mening skiljer sig från andras. En liten, meningslös tatuering är ingen tatuering. För mig är upplevelsen en del av tatueringen, smärtan är en del av tatueringen. När ni har tatuerat er mer än en och en halv timme i sträck, när adrenalinet slutat pumpa och kroppen inte längre hjälper till med sitt inbygda smärtstillande, när ni kännt ren och skär smärta, när ni pressar tillbaka tårarna, när det inte längre går att prata för att man ligger och kipar efter luft mellan smärtattackerna, då kan ni skryta på facebook.

Jag kommer ihåg när jag gjorde min första "tatuering" (-08). Folk frågade om det gjorde ont och jag svarade "Nej, det var typ skönt", och svaret var inte så konstigt. Den nervositeten jag kände inför den första gången var obeskrivlig, hjärtat gick på högvarv och adrenalinet pumpade ut i överflöd. Det var först när jag gjorde min andra "tatuering"(också -08), med tanken "det gjorde ju faktist inte så ont sist", som jag fick en liten hint om den där smärtan som alla snackade om. But still, bara en liten hint. Två dagar efter jag gjort min andra "tatuering" hade jag redan börjat fundera på vad som stod näst på tur.

Sen kom dagen, tror bestämt det var den 28/12-09, som jag gjorde min första riktigt tatuering. Jag hade en tid bokad hos fantastiska Klara på Swahili Bobs och jag begav mig dit med inställningen "jag har klarat det två gånger förut - piece of cake" och målsättningen att hinna till första matchen i fotbollsturneringen vi skulle spela samma kväll. Och vi satte igång och körde, och körde och körde och körde och körde och körde. Blodet rann, armen brann, jag kunde inte ligga still, jag hade ångest, ville avbryta, bet ihop, härdade ut. Tre och en halv timme senare, med säkert ett kilo bedövningssalva i köttsåret på innerarmen, begav jag mig mot tunnelbanan - yr, matt och orklös. Vidare färd direkt till Bollstanäs för fotbollsturning (trots ett bestämt NEJ från Klara). Jag spelade första matchen, höll på att svimma efter, la på lager efter lager med kylspray. Inget hjälpte, jag fick ge upp och spelade inge mer den turneringen. Sov väl sammanlagt två timmar den natten sen, vaknade tidigt morgonen efter med feberfrossa, vätskefylld arm och sprängande huvudvärk. Visst, jag skulle ha lyssnat på Klara och inte spelat, men mina influensasymptom hade hon förvarnat om innan. "Din kropp har utsatts för en enorm påfrestning och du kommer inte att må så bra de närmsta dagarna". Nej, tack du. Jag kunde inte sätta på mig kläder, knappt köra bil och armen var låst i nittio grader.

Mina vänner, när ni upplevt detta får ni gärna säga att ni varit och tatuerat er. Jag vet, vi mjukstartar alla - inklusive jag själv, men det är först när ni upplevt detta som ni inte längre kommer att räkna era tidigare tatueringar. Frågar folk hur många tatueringar jag har svarar jag numera "Bara en som räknas!". Min käre sambo har tatuerat sig tio gånger, sammalagt 23 timmar, men har bara två tatueringar. Han har valt ställen på kroppen där man måste dela upp konturer, skuggning och färgläggning i tre olika sittningar för att kroppen ens ska palla med. Han har hållt på i fyra år nu! Jag blir illamående av folks tatueringshets - gör något ordentligt på en gång så lovar jag er att suget efter fler ger med sig.  Du ska inte längta efter att få göra en ny, du ska spy av tanken. Min första och enda tanke när jag var klar hos Klara var "Jag ska ALDRIG mer tatuera mig". Det har tagit mig två år att "glömma" smärtan och börja fundera på en ny tatuering.

Im addicted to your light

Jag har ansökt om skiljsmässa med Adam Gontier, sorgligt men sant. Det funkar helt enkelt inte när mina öron trånar efter någon annan. Mitt musikhjärta tillhör en annan man nu och jag går här med ner på ett knä och ber om Robin Stjernbergs hand (läs röst). Han fängslade mig med sina stämband från första tonen i auditionsrummet och jag är fast, besatt, addicted. Fredagens framträdande gjorde inte direkt att mina känslor svalnade, snarare kokade över. Dear mother of gud, Jesus Christ, Praise the lord och HELVETE vad han är bra! Vet inte om det är för att hans röst fått min hjärna ur balans men jag tyckte fan att han ägde Beyonces Halo, det hade lika gärna kunnat vara hans låt som hon gjort en tolkning av. Och för att inte tala om hans ögon, SHIT!

Det låter som att jag är kär, jag vet, och det är jag - i hans röst, och lite i honom. Christian, du vet att my true heart belongs to you, men du läser ju ändå inte min blogg så jag får passa på, måste få det här ur mig innan jag spricker. Jag har, idag, kollat på Halo-framträdandet i runda slängar 25 gånger och lägger man då till alla gånger jag kollade på det i lördags och igår så får vi nog en slutsumma på totalt 100 gånger på tre dagar och jag får inte nog. Må du bjuda på något ännu bättre på fredag, Robin, can't wait.

  Till döden skiljer oss åt, amen.

Friday night out

Kände på mig att det här skulle bli en bra dag. Solen lyser, det är friskt och härligt ute, jag la manken till och hårdjobbade fram till lunch och har nu bara damsugning och småförberedelser till morgondagens handledarutbildning kvar på min checklista för arbetsdagen. Jag slutar om en och en halv timme då väntar dagens tredje uppfriskande promenad, denna ihop med Malle, och sedan lite "förfest" till vår über-tjejkväll med Malle och Alice, smink och mojitos, tighta byxor och klackar.

Ikväll gör vi stan! Vi ska ta tillvara på vår tid utan männen och göra sånt som bara framkallar djupa suckar, himlande ögon och besvärade stön hos dem. Det blir sushi, vin, skitsnack och bio - En Dag - finally!! May this last one and a half hour be the shortest in history - AMEN.

ps. jag gillar er. ds.

Ljusglimtar i höstrusket

När hösten, just nu, bara bjuder på regnrusk och storm så får man skapa sitt eget ljus i vardagen. Arbetsveckan går mot halvtid och snart är vi på rätt sida om onsdagen och detta ska firas med Twilightmarathon ihop med min Twilightsoulmate Matilda Kalle Rosberg. Breaking Dawn står och knackar på dörren och för att inte bryta marathontrenden så är denna kväll ett måste för att vi ska få gå på premiären. Det blir sushi, frukt och choklad för hela slanten så nog fan ska vi palla med alla tre filmerna!
Det är kvällar som denna som gör arbetsveckan lättare att uthärda.

 Mössorna är ett krav för att komma in på vår marathonkväll. Har du ingen sån här mössa är du inte välkommen. Enda anledningen till att Christian får vara kvar i huset denna speciella kväll är för att han också äger en sån här mössa!

jag älskar dig

Vad gör vi?

Det är måndag, nu kör vi!

Mycket väntar denna vecka, spännande. Ikväll är det nya traditionen måndagsfika som står på schemat. Denna tradition har vi infört för att ha någonting positivt att se fram emot en måndag. Jag och Malin verkar ha kommit igång på riktigt nu med träningen så minst två pass till den här veckan ska hinnas med. På fredag blir det tjejkväll5000 med Malle och Alice. Vi ska tjeja oss som fan med klackar, sushi(?)middag, "En dag" på bio, drinkar och gud vet vad mer den kvällen kan bjuda på. Men jag får ta det lite piano, på lördag väntar min första dag som bilkrängare och det ska bli så satans kul. Allt känns kul!

Kul vecka och som sagt, nu kör vi! 

Det går bra nu

Japp kompis, det går bra nu.

1. Jag har, som ni säkert förstått, fått Swarley såld, för 2000 kronor mer än vad jag köpte den för, för ett år sedan. Har ett yttepytteproblem kvar på bilfronten och det är sätta in dessa jävla kontanter för att sedan kunna föra över dom till Wasa Kredit. Ett yttepytteproblem som är större än vad man kan tro. Man får nämligen inte sätta in en större summa pengar hur som helst nu för tiden. Man måste ringa och förvarna banken två dagar innan + ha med sig ett kvitto som visar vad man fått pengarna ifrån (?). Misstänksamma jävlar!

2. Jag har haft mitt första lyckade svampplock. Jag och mamma begav oss ut i lördags, mamma med en liten korg och utan förhoppningar. Jag insisterade på att ta med en plastkasse också var på mamma slänger ur sig "Värst vad du är optimistisk då!?". Tur var väl det för utan plastkassen hade vi inte fått hem all svamp vi plockade. Det fanns hur mycket som helst och hade det inte varit för Buster så hade vi säkert suttit där och plockat än. Vi delade svampen på hälften, min halva blev en tvårättersmiddag för tre. Förrätt: Toast med smörstekta kantareller. Varmrätt: Ryggbiff med ugnsstekt potatis och kantarellstuvning.

3. Jag har blivit med nytt extrajobb. Varannan lördag ska jag nu sälja bilar på Kia Motors, Åkersberga (sälja bilar = flytta bilar, tanka bilar, tvätta bilar, fota bilar). Jag har valt att kalla mig säljarassistent, och det är väl precis det jag kommer att vara. Jag ska hjälpa pappa med allt det han inte hinner med när han säljer. Sen tänker jag givetvis suga åt mig kunskap som en svamp och mitt mål är att jag själv ska ha sålt en bil innan året är slut. Sen om det är en splitter ny, fullutrustad Kia Sorento eller en Golf från -97 gör mig detsamma. Jag har fått in foten där jag ville och här ifrån kan det bara bli bättre och mer.

Hej då Swarley!

Tänkte passa på att tacka av en trogen tjänare. Tack Swarley för ett fantastisk år utan strul och med mycket körglädje. Du var min dröm som blev verklighet, det var kärlek vid första ögonkastet. Tråkigt nog blev vår relation inte särskilt långvarig och anledningen till det är att jag köpte ett liv som är för skört och för dyrbart för att äventyra. Jag behövde backluckan och rymligheten du inte kunde erbjuda. Igår sa vi farväl, för alltid men du kommer alltid ha en stort plats i mitt hjärta. 

Jag är säker på att Kari kommer att ta väl hand om dig, ha det bäst i Finland

<3 

Rörd och berörd

Kom av slump över en fotoblogg igår via min käre vän Bastis blogg. Denna fotoblogg ägs av en tjej vars huvudinriktning verkar vara bröllop och man får sukta i en hel drös med pars förberedelser inför bröllopet, vigseln, mottagningarna och självaste bröllopsfotona. Hon tar alternativa bröllopsfoton, inte dessa klassiska, stela bröllopsfoton tagna i studio. Kärlek är fint och den här tjejen lyckas verkligen fånga allt - känslor, färger, ögonblick - och jag kom på mig själv sitta och böla medan jag tittade på bilderna. Parens kärlek lyser rakt genom bilderna och man känner med dom. Det är så vackert, de är så vackra. Bara genom att titta på en bild känns det som att jag är där och delar denna magiska dag med dom. Hennes foton hittar ni här, titta och njut!

Rörd och berörd kom jag till insikten - jag vill också gifta mig! Jag vill stå där, gräddbakelselik, le med hela ansiktet och ha ögonen fyllda av lyckotårar. Jag vet vem jag vill ha bredvid mig denna magiska dag, jag vet vem jag vill ha vid min sida tills döden skiljer oss åt och jag vet vem jag vill ska fota mitt bröllop (Basti såklart!!) ;).

#color #colorful

Då har vi lämnat september 2011 bakom oss. Kan inte annat än tacka för de sista dagarna som bjöd på sommarvärme och vackra färger. Som jag sagt tidigare så älskar jag hösten, framför allt färgerna och de blir så mycket varmare, vackrare och starkare i kombination med solen. Jag hoppas att det inte var vår sista dos av värme och fint höstväder bara.

Helgen var bra, precis som helgen ska vara. Den inleddes med 74-årsfirande med god middag och gott sällskap. Gick på lördagen vidare i fotbollsskor, sommarhetta och vinst mot Åkersberga med 4-0 i sässongens sista match för att sedan övergå i minst sagt munter stämning när laget träffades, mitt ute i ingenstans, för att skåla för vidare spel i division 3 och den grymma avslutningen på sässongen.
Söndagen bjöd på skogspromenad med hundlek och svampplock, Frösunda - Rimbo (2-1) och en helkväll i soffan. Outvilad var det imorse dags att ta tag i en ny vecka.