Nu, mina kära vänner som läser detta, vill jag inte att ni på något sätt tar illa upp. Det som komma skall är mina egna bisarra tankar och principer. Alla tänker, känner och tycker olika. Det här är mina åsikter och jag vill att ni ska veta att jag respekterar era. Tänkte här med avhandla den nya trenden tatueringar som är så mycket mer än vad de utger sig för att vara.
Till att börja med ska vi definiera ordet tatuering, min definiering. En tatuering är något personligt och vackert, något man inte kan ångra - en märkning för livet. Förstår ni tyngden i det sista? Många gör inte det utan följer bara strömmen. Strömmen leder in till en tatuerare där de gör något litet, meningslöst för att sedan lägga upp en bild på facebook och skryta med att "Jag har tatuerat mig!". Det är här mina skor börjar klämma, det är här min mening skiljer sig från andras. En liten, meningslös tatuering är ingen tatuering. För mig är upplevelsen en del av tatueringen, smärtan är en del av tatueringen. När ni har tatuerat er mer än en och en halv timme i sträck, när adrenalinet slutat pumpa och kroppen inte längre hjälper till med sitt inbygda smärtstillande, när ni kännt ren och skär smärta, när ni pressar tillbaka tårarna, när det inte längre går att prata för att man ligger och kipar efter luft mellan smärtattackerna, då kan ni skryta på facebook.
Jag kommer ihåg när jag gjorde min första "tatuering" (-08). Folk frågade om det gjorde ont och jag svarade "Nej, det var typ skönt", och svaret var inte så konstigt. Den nervositeten jag kände inför den första gången var obeskrivlig, hjärtat gick på högvarv och adrenalinet pumpade ut i överflöd. Det var först när jag gjorde min andra "tatuering"(också -08), med tanken "det gjorde ju faktist inte så ont sist", som jag fick en liten hint om den där smärtan som alla snackade om. But still, bara en liten hint. Två dagar efter jag gjort min andra "tatuering" hade jag redan börjat fundera på vad som stod näst på tur.
Sen kom dagen, tror bestämt det var den 28/12-09, som jag gjorde min första riktigt tatuering. Jag hade en tid bokad hos fantastiska Klara på Swahili Bobs och jag begav mig dit med inställningen "jag har klarat det två gånger förut - piece of cake" och målsättningen att hinna till första matchen i fotbollsturneringen vi skulle spela samma kväll. Och vi satte igång och körde, och körde och körde och körde och körde och körde. Blodet rann, armen brann, jag kunde inte ligga still, jag hade ångest, ville avbryta, bet ihop, härdade ut. Tre och en halv timme senare, med säkert ett kilo bedövningssalva i köttsåret på innerarmen, begav jag mig mot tunnelbanan - yr, matt och orklös. Vidare färd direkt till Bollstanäs för fotbollsturning (trots ett bestämt NEJ från Klara). Jag spelade första matchen, höll på att svimma efter, la på lager efter lager med kylspray. Inget hjälpte, jag fick ge upp och spelade inge mer den turneringen. Sov väl sammanlagt två timmar den natten sen, vaknade tidigt morgonen efter med feberfrossa, vätskefylld arm och sprängande huvudvärk. Visst, jag skulle ha lyssnat på Klara och inte spelat, men mina influensasymptom hade hon förvarnat om innan. "Din kropp har utsatts för en enorm påfrestning och du kommer inte att må så bra de närmsta dagarna". Nej, tack du. Jag kunde inte sätta på mig kläder, knappt köra bil och armen var låst i nittio grader.
Mina vänner, när ni upplevt detta får ni gärna säga att ni varit och tatuerat er. Jag vet, vi mjukstartar alla - inklusive jag själv, men det är först när ni upplevt detta som ni inte längre kommer att räkna era tidigare tatueringar. Frågar folk hur många tatueringar jag har svarar jag numera "Bara en som räknas!". Min käre sambo har tatuerat sig tio gånger, sammalagt 23 timmar, men har bara två tatueringar. Han har valt ställen på kroppen där man måste dela upp konturer, skuggning och färgläggning i tre olika sittningar för att kroppen ens ska palla med. Han har hållt på i fyra år nu! Jag blir illamående av folks tatueringshets - gör något ordentligt på en gång så lovar jag er att suget efter fler ger med sig. Du ska inte längta efter att få göra en ny, du ska spy av tanken. Min första och enda tanke när jag var klar hos Klara var "Jag ska ALDRIG mer tatuera mig". Det har tagit mig två år att "glömma" smärtan och börja fundera på en ny tatuering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar