Midvinternattens köld är hård...

Lucia idag, jag har inte sett ett Luciatåg sen jag slutade skolan. Jag har varit Lucia en gång, jag blev framröstad av lärarna i Hjälmstaskolan under mitt sista år där. Kände mig väldigt hedrad och stolt över denna utmärkelse. Jag hade bestämt mig för att vara den perfekta Lucian, jag skulle stå längst fram och vara vacker, kunna min dikt utantill och framför allt inte svimma.

Jag sov med flätor natten till Lucia för att få håret så där vackert vågigt - det blev det - jag var vacker! Jag bar kronan med högt huvud, skred längst fram i tåget som en älva med mina undersåtar hack i häl. Jag inledde själva framträdandet med min dikt - NAILD IT! utan att snubbla på orden en enda gång. Under resten av framträdandet stod jag och vickade noga på tårna för att hålla blodcirkulationen igång och nog klarade jag mig från att svimma alltid. Så, nu undrar ni säkert när vändingen kommer i denna framgångssaga. Den kommer här:

Jag var inne i en period i mitt liv där jag var helt övertygad om att man såg snyggast ut om man var helt neutral i sitt uttryck. Grejen är bara att när jag är "neutral" i mitt ansiktuttryck ser jag sur ut. Så under dessa 30 minuter som föreställningen ägde rum stod jag där, längst fram, och såg ut som att det var den sista platsen på jorden jag ville befinna mig på. Mamma, pappa, mormor och morfar var där och kollade. Pappa fotade och jag såg min nya PAprofilbild framför mig - Den vackra Lucian! Det blev något mer i stil med - Lucian aka Bitterfittan (alla bilder, tack och lov, borta för länge sen). Fick kommentarer från diverse vänner efter: "Ni var jätteduktiga, du var jättefin men varför såg du så sur ut?!"

Jag gick alltså inte till Hjälmstahistorien som den vackraste och bästa Lucian de någonsin haft. Tror inte jag skrevs in i någon historia över huvud taget - BIG failure alltså. Så screw Lucia, idag sitter jag på kontoret som tärna istället! Natten går tunga fjät, Sankta Lucia, Staffantider hej hej osv osv. Tja!