Det verkar vara en genomgående trend hos gamla rockstars att skriva en bok och alla har de det genomgående temat: Trasig bakgrund och droger. Är det så man blir rockstar? Ser till att man har en så strulig uppväxt som möjligt för att sedan knarka sönder sig själv för att slutligen bli ASkänd och ta någorlunda tag i sitt liv? Har nämligen alltid undrat... Och vad vill dom egentligen säga med dessa böcker? Jag hoppas att budskapet är "Vill man något kan man nå dit bara man tror och kämpar" och inte "Tro mig, jag hade det värre än dig! Jag råkade bli känd och sitter nu på massa miljarder i ett fint hus men jag lider lite än - inombords!". Hur som helst är det underhållande läsning och Tonys historia är fantastisk (om man nu kan kalla en pojkes, som började knarka när han var 10, uppväxt för fantastisk). Allt det han hade sett och upplevt när han var 12 är jag inte ens i närheten av än och hans berättelser är faschinerande och skrämmande.
Det jag reagerat starkast på, so far, i boken har varken med hans tidiga missbruk eller tillvaro under uppväxten att göra. Utan det handlar om en liten kattunge som var Tonys enda vän ett tag. Följande text får mitt hjärta att brista:
" Han blev min lille vän, men ibland brukade jag skälla på kattungen, av det enda skälet att få utöva makt över honom. Under en sån straffpredikan började jag slå kattungen i ansiktet med fingrarna. Inte livsfarligt på något vis, men det var en aggressiv handling, och underlig, efter som jag alltid tyckt om djur. En gång slog jag kattungen för hårt, och han bet sig i läppen så att en bloddroppe kom fram. Jag blev alldeles till mig, och började avsky mig själv intensivt för att ha gjort illa det där lilla djuret, som förblev tillgiven också efter den händelsen."
Jag vet inte varför det är det här som gör ondast i mig. Här beskriver han sin tragiska uppväxt med droger, slagsmål, skolbyten, splittrad familj etc. och det som berör mig mest är att han knäpper till en katt. Men i min värld rör man bara inte djur, de oskyldiga, försvarslösa små liven. Vill bara plocka ut den här kattungen ur boken, blåsa på läppen och sen vagga den i min famn tills den spinnande somnar. Alla djur är heliga för mig, jag gillar inte alla, men jag gör dom inte illa för det! Det fina i denna fula historia är att katten fortfarande är honom tillgiven. Det är det vackraste med djur, de förlåter och glömmer. Men det är inte alltid till deras fördel, även den mest misshandlade hund är nämligen sin husse trogen och älskar honom mer än allt medan husse fortsätter slå.
Här med förnyar jag mitt löfte att älska alla mina djur (alla andra djur för den delen med) ovillkorligt tills döden skiljer oss åt. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar