Det var en gång...

I natt har jag fått känna på hur det känns att vara en orolig förälder. Ozzy, som bara vågat sig ner för trappan hemma och över till grannarnas tomt fick för sig att inte komma tillbaka när jag öppnade dörren. Det har han nämligen gjort varje gång hittills, kommit springade så fort vi öppnat dörren och han har inte varit ute mer än 3 minuter åt gången. Men klockan 23:00, efter att ha varit ute i nästan en halvtimme? Bara borta.

Jag stod på trappen och ropade i några minuter. utan resultat klädde jag på mig, tog en liten ficklampa och gick ut och började leta. Med tanke på hur rädd han varit alla andra gånger han varit ute kunde varken jag eller Christian tänka oss att han hade begett sig någon längre bit från huset. Christian kom ut efter tio minuter och började leta han med. Och där gick vi som två fån i mörkret och letade efter en svart katt.

Efter nästan en timme gav vi upp, antog att han blivit rädd, gömt sig och att han skulle komma när han kände sig redo. Men att gå och lägga sig och låta Ozzy vara ute hela natten var uteslutet så jag ställde klockan varje timme hela natten för att gå upp, öppna dörren och hoppas att han skulle trycka in sin söta nos. Klockan 01:00 - ingen katt. Klockan 02:00 - ingen katt. Klockan 03:00, ingen katt. Klockan 04:00 - ingen katt. Klockan 05:00 - KATT!!! Jag har nästan aldrig känt mig så lättad när jag öppnade dörren, utan hopp, och så strök han in som om inget hade hänt. Han gav mig ett litet nonchalant "mjaaau", ungefär som "jajajaja, jag är hemma nu!" och sen satte han sig och käkade. Jag svarade, inne i huvudet, något i stil med "Vart har du varit någonstans?! Mamma har varit sååå orolig!". Sen klappade jag honom, kramade honom, pussade honom och gav honom massa mat. Sen somnade vi och sov gott i alla våra dar.