Tema kärleksförklaring/hyllning fortsätter...

Alla har det inte lätt. Det kan ju anses som ett I-landsproblem, men när ens känslor åker bergochdalbana och de som står närmst vänder en ryggen eller lämnar en ensam känner man sig ganska liten. Jag har två vänner som har kämpat och för den delen kämpar hårt mot känslobanans G-krafter och de kämpar duktigt. Vet inte om jag själv skulle klara de svek, de skarpa vändningar som ni utsatts för. Det jag fascineras mest över är hur ni tacklar allt - med ett leende på läpparna. Jag har sett tårarna, visst har jag det, men de gånger jag har mött era leenden väger upp tårarna, BIG time. Det kankse är ni som är bra på att dölja vad ni egentligen känner eller så är ni helt enkelt stört starka människor som tacklar motgångar, NHL-style. Jag vet att det brustit, känslorna svämmar över, ni snubblar men är snabbt upp igen. Inget ska få fälla er för gott, ni förtjänar båda det bästa. De bästa vännerna, de bästa killarna. De kanske inte är funna än, men sluta inte slåss för dem. De finns, kanske närmre än ni tror. Fortsätt vara underbara, starka, bäst.