Tack för ingenting

Nu är jag less...
Less på att slita utan framgång. Nu har jag gett det här knät all jävla tid och uppmärksamhet sen mars -08 och vad får man tillbaka? Smärta, först kroppslig som går över i mental. Tack, det är precis det jag slitit som hårdast för! Är det för mycket begärt att få spela lite fotboll?! Tydligen...

Damelvan på Åland knackade på dörren. Jag ropade "KOM IN" men knät gick och låste dörren. FAN ta den här skiten. Jag blir knappt motiverad att fortsätta styrketräningen när den inte ger några resultat. Åtminstone inte de resultat jag vill åt. Muskelmassa, ja! Muskler för att hålla ihop knät så att jag kan slå en vanlig hederlig passning, nej!

Pratade med coach Tulle idag som uttryckte sig motiverande: "Huvudsaken är att du är bra i april", och det ska jag fan vara! Det är det enda mål jag har nu. Back to basic. Rehab när den är som tråkigast, men nyttigast. Stenhårt till april, sen får det bära eller brista. Brister det konverterar jag till målvakt.

Sen får jag se. Det kanske brister redan på torsdag. Läkarbesök för utredning av detta fittiga vänsterknä. Det kanske visar sig att det är värre än vad jag tror att det är. Är det illa hoppas jag på stört mycket invaliditetsersättning som kanske kan kompensera upp en yttepyttedel av allt jävla slit, alla tårar och all tid på planen som jag går miste om.

Vi säger så, så länge. Fuck you, fittknä!