Sitter här, på min alldeles egna uteplats, bakis som få i solen och funderar över livet. Det här livet som vi ska ta vara på och leva ut till fullo. Livet som man söker meningen med eller väljer att dela med någon annan. Livet som man bara får en gång och antagligen aldrig igen. Jag älskar livet, mitt liv och alla andras liv som jag får vara en del av. Frågan jag ställer mig själv och er idag är: Vad är det driver en människa till att, på egen hand, avsluta sitt eget, knappt 15 år gamla, liv? Jag har själv inget bra svar på denna fråga. Den ångesten, ilskan, sorgen, modet(?) ett självmord kräver ligger utanför min vetskap och erfarenhet. Det är så tragiskt, sorgligt och en gnutta egoistiskt. Man avslutar ju inte bara sitt eget liv utan ställer till ett helvete i alla närståendes. Den känsla, vad det nu är som driver en människa till något sånt här, är ingenting mot det känslokaos man utsätter sina närmsta för.
Jag har försökt föreställa mig hur det skulle kännas om någon av mina käraste, närmsta skulle försvinna, för alltid. Bara tanken på att jag aldrig någonsin mer skulle få se dem ger mig sådan ångest att jag vill försvinna från mig själv. Jag lider, från botten av mitt hjärta, med pojkens familj och vänner och vill inte föreställa mig det som de går igenom idag och år framöver. Det finns för nära för att jag ska kunna blunda och låtsas som att jag inte bryr mig. Mina allra närmsta har gått igenom det här, jag är tacksam över att jag inte var född än. Det är över 25 år sedan men jag tror att pappa med föräldrar och bröder lider än. En förlorad broder, hämtar man sig någonsin? Vissa sår är nog för djupa för att någonsin läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar