Unbelivably amazing

Kan man vara förälskad i musik? Kan man vara kär i ett band? Får jag gifta mig med Rise Against?

Ett evigt tjat om detta band, jag vet, men jag vill få alla att fatta att det här inte är någon puppy love, det här är på riktigt och lördagkvällen fick inte direkt mina känslor att svalna. Jag svävade på moln då, jag svävar fortfarande. Tänker jag tillbaka får jag en klump i halsen, fjärilar i magen, ringningar i öronen - allt! Alla känslor, på en och samma gång. Det låg någonting magiskt över hela kvällen, allt var perfekt. Set listen var oklanderlig, Tim sjöng bättre än på inspelningarna, bandet var overkligt tight, publiken var fantastisk, trycket var enormt, golvet svajade av dans(läs hopp)festen, svetten rann, allt var unbelivably amazing. Besvikelsen när allt var över går inte att sätta ord på, jag ville ha mer, mer, mer. Mina fötter värkte, kroppen var slut, jag var dyngsur av svett, trött som tusan men inget av det hade spelat någon roll, bara jag hade fått stanna kvar, bara fått höra några låtar till. Hade dom fortsatt spela så länge det fanns folk kvar hade jag stått kvar där än.

Den här kärleken går inte att förklara, beskriva, sätta ord på. Men det som musiken får mig att känna är något i stil med det som bara en männsika fått mig att känna. Det där sprudlande, lyckliga, vackra. Kunde jag då ha delat denna magiska kväll med någon annan än denna underbara männsika? Nej... Det var jag, Christian och Rise Against och inget annat räknades, it's all I need.

Bär idag, stolt, min nyiköpta "Endgame"-tshirt (som blev, är och kommer att förbli min abosluta favorit tshirt) och Endgameskivan rullar på Spotify och låtarna växer för varje gång.  

 Ta mig tillbaka