Kollade igenom mitt fotoalbum med bilder på Zorro nyss och tårarna började strömma från ingenstans. Det har gått ett halvår och den värsta sorgen smälte bort ganska fort. Men så kommer attackerna när man minst väntar sig det. Det liksom hugger till i hjärtat, bröstkorgen låser sig och klumpen i halsen växer till. Att ett djur, en hund, kan lämna så djupa spår efter sig. Det kan vara ett skall, ett gnyende, ett beteende, en dröm. Något som påminner om honom och så är tårarna ett faktum.
Jag saknar dig så otroligt mycket. Det gick för fort på slutet, jag fick två timmar på mig att säga "hej då för alltid". När ditt huvud blev tungt i mina händer och du tog ett sista djupt andetag för att sedan aldrig andas mer var det värsta ögonblicket i mitt liv. Och att sedan lämna rummet, lämna dig och veta att jag aldrig kommer att se dig på riktigt igen var det svåraste jag gjort i mitt liv. Jag grät nog 10 timmar i streck den dagen och jag gråter lite än.
Jag älskar dig lilleman, still and always
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar